TopQuest har fått kåret en vinner
Til tross forsinkelser for manglende oppslutning blant administrasjonen, var en avgjørelse likevel ikke enkel, det tok flere dager å gå gjennom alle og det sto til slutt mellom tre finalister som lå helt jevnt, det viste seg å ikke være mulig å velge ut en klar vinner.
Disse tre finalistene ble da sendt til en nøytral, ekstern part for gjennomlesning og faglig vurdering en uke etter. Vurderingen er gjort ut i fra oppgaven og de grunnleggende regler som gjelder for skrivning, resultatet er nå klart.
"Vinneren har skapt et univers med billedlige setninger og metaforer man tror på som gjør fortellilngen interessant ved at leseren kan danne sine egne tanker. Historien er stilsikker, har godt språk, velformulert tekst og veksler fint mellom replikker og indre monologer, en god fortelling som henger sammen med innledning og avslutning."
Med dette gratulerer vi Femeliieh (Berlios) med sin historie Återuppstandelsen som får tildelt premien på 500 Ð.
Historien følger under, oppgaven kan leses her: TopQuest
Återuppståndelsen
Vår tid är över. Jag hörde kyrkklockornas dova ljud när de vaggades i tornet en sista gång, jag hörde mitt hjärta slå sina sista slag och jag drog mina sista andetag. Sedan blev allt mörkt, tyst och dystert. Våra själar drogs upp ur våra nu tomma kroppar, påväg mot nirvanan för att vila i evigheten. Det sägs att en hund har sju liv. Vi hade ett.
Väldigt många hundår senare.
En explosion och jag vaknade till liv. Utan att öppna ögonen försökte jag förstå vad som hänt. Minnen studsade runt i mitt huvud. Dofter, smaker, känslor och ord föll tillbaka på sin plats. För ett ögonblick sedan hade jag inte varit. Nu var jag. Men vad var jag och varför? Sakta öppnade jag ögonen och fällde några ofrivilliga tårar. De rann nerför mina kinder och en droppe träffade min högra tass. Jag hoppade till av rädsla. Nirvanan var över. Jag lever. Men hur?
Runtomkring mig såg jag nu suddigt hur det rörde sig. Det var inte bara jag här, jag var inte ensam. De andra hade fått en andra chans de med! Med mina -ovanligt små- tassar torkade jag bort vätan ur ögonen. Omgivningen blev allt klarare och jag såg allt med skärpa. Men vad var detta?! Överallt där jag trott mig se mina vänner satt nu katter i olika färger. Jag trodde att jag skulle dö. Så många katter, de skulle lätt kunna klösa min kropp itu. De såg på varann, på mig. Alla såg vettskrämda ut. Men varför då, vad kan en ensam hund göra? Jag var inte så stark.
En av katterna gick sakta fram till mig och gav mig en meters andrum. Jag intog försvarsställning. Men han satte sig bara ner och slickade sin röda glansiga päls.
Hej, sade han. Ojsan, han var visst en hon. Okej ingen skada skedd. Och det fanns inget fientligt i hennes uttal.
Jag slappnade av en aning och såg förundrat på henne.
"H-hej", fick jag fram.
"Hvad er dit navn?" frågade hon efter att ha granskat mig en lång stund. Jag förstod inte vad hon sa, men kom på att jag hade fått samma fråga en gång när jag var på Islas del doggo. Hon frågade efter mitt namn.
"Jag heter Berlios", svarade jag. Det var iallafall vad jag hade hetat. Inga tvivel om det.
"Okej. Hej Berlios. Mit navn er Telly. Velkommen til Kattopia."
Vi pratade i en lång stund. Jag blev väldigt förvånad över att jag nu på något sätt förstod henne väldigt tydligt. Jag glömde bort min rädsla för resten av katterna som vandrade omkring utanför den bubbla som skapats runtom oss. Telly berättade om sig själv, vilket inte var alls mycket. Hon var född igår. Jag lyssnade på allt hon sa och upptäckte att vi hade mycket gemensamt. Sent på kvällen insåg jag en sak. Hon hade inte alls varit rädd för mig, som alla andra jag sett varit. Det kändes konstigt att fråga, men jag var tvungen.
"Telly, du, jag skulle bara vilja veta en sak."
"Ja, hvad for nogle?" Hon såg nyfiket på mig. Jag tror jag rodnade under pälsen.
"Tja, jag tycker det är lite konstigt, att.. när du kom fram till mig i förmiddags, så blev du inte rädd för mig."
"Hvad mener du, bange, hvorfor skal jeg være det?"
"Kanske för att jag är en hund? Eller är inte det tillräckligt för att skrämma dig?"
"En hund?" Hon såg konstigt på mig. Sen skrattade hon. "Haha, du er ikke en hund, du er en kat som mig."
Nu blev jag riktigt arg, jag kokade av ilska. Hur kunde hon kalla mig för katt? Och jag exploderade.
"Vad tror du att du säger?! Jag är en hund och har alltid varit det och-." Jag fick som en uppenbarelse. Hon såg det och flinade.
"Du er en kat og du hved det nu. Komme væk til vand og afspejler dig."
Jag gjorde som hon sa, men visste redan att det hon sagt varit sant. Jag var en katt.
Den natten sov jag dåligt och jag drömde mardrömmar. Hemska mardrömmar.
Allt började precis som den gjort när jag kom till Kattopia. En explosion och sedan alla katter. Men den här gången såg ingen av dem ut att vara speciellt rädd. De glodde på mig med sina stora gula ögon. Var och en utav dem hade sitt egna elaka flin. Alla såg mycket farliga ut. De kom närmre och så pang. Någon slog till mig med en ananas. Vadnudå? tänkte jag och upptäckte att jag vaknat.
"Berlios, morgenmad til hund." Telly såg fåraktigt på mig. Jag lyfte på huvudet och rättade till pälsen. Sedan tog jag ett språng och fällde henne till marken. Jag flyttade sedan på mig fort och snubblade över min frukost.
"Skämtar du med mig?" frågade jag medans jag satte klorna i ananasen. Hm, effektiva för engångsskull, tänkte jag.
"Nej, det er din morgenmad, og du er nødt til at spise det op. Det er den eneste betingelse for at blive her."
"Jaså, vem har bestämt det?" Jag kände inte för att bråka, men det här var vansinnigt. Att bli tvingad till att äta.
"Det har Knut Magnus og hans folk besluttede. Han er Kattopias creator og lineal."
En stund senare var vi påväg mot vulkanen långt upp i taggiga bergen. Det var där han befann sig. Knut Magnus.
"Berlios, er det nytteløst, dette vil ikke føre til noget godt." Telly gick bakom mig och jag marscherade i hög fart framför henne. Jag ska nog visa den där Knut Magnus vart skåpet ska stå.
"Han er ikke så slemt som du måske forestiller dig. Han skabte Kattopia for os og har kun lidt latterlige krav, at vi bør være i stand til at holde. Kom, vi går tilbage."
"Nej. Han må vara hur snäll han vill, men mig tvingar han inte att äta ananas."
"Tja, hvis du vil fortsætte med at leve."
Vi fortsatte att gå på stigerna längs de branta bergen. På vägen läste vi många glada meddelanden som skrivits i marken och såg ut över de många katter som satt i arbete. Jag gick och grubblade på vad jag skulle säga när vi kom fram.
Det var inte lätt att låta bestämd när Telly flera gånger upprepade hur farligt detta var.
En kvart senare var vi där, längst upp på toppen av vulkanen. Det var varmt och mina tassar var bortdomnade efter den långa promenaden. Åt en början var det lugnt och stilla på den varma platsen. Helt plötsligt blev det dubbelt så varmt. Som en blixt var han där. Knut Magnus. Han stod ett dussin meter ifrån oss och granskade oss, speciellt mig, noga.
"Hagl kær indbyggere", sade han med en grov basröst. "Hvorfor er du to her? Ønsker du hjælp til et problem?"
Jag kände hur hela kroppen började skaka. Ta dig samman nu för tusan, tänkte jag ilsket.
"Ja, vi har ett problem. Det problemet är ditt krav till oss alla, vi ska inte behöva äta ananas bara för att du har sagt det." Jag kände mig nöjd, rösten skar sig inte en enda gång.
"Hm", började han."Jeg bryder mig ikke om din holdning. Selvfølgelig er det, at alle elsker ananas så hvorfor ikke give dem, hvad de vil?"
"Har du frågat alla?" kastade jag ur mig spydigt.
"HVA? DU tror ikke på mig? Jeg elsker ananas og det gør nok alle andre også!" Hans ögon såg ut att vilken minut som helst kunna hoppa ur skallen och jag insåg att det var droppen. Han blev helt galen och började klösa i berget. Stenflisor flög åt alla håll och plötsligt så sprack vulkanen och lava började rinna över kanten. Det blev tyst.
RingRing-RingRing. Det började vibbrera i min ryggsäck. Jag slet av den från ryggen och dök efter mobilen.
"Hallå?" svarade jag två sekunder senare. Andfådd och överraskad.
"Hej, dette er Knut Magnus psykolog i frugt område. Jeg vil gerne tale med min klient, hvis det er godt nok."
"Uhm.. visst. Ett ögonblick bara." Jag sträckte ut armen mot den förvirrade mannen på vulkanens andra sida.
"Till dig", mumlade jag.
5 minuter senare kom Knut Magnus tillbaka efter ett långt samtal bakom en buske. Jag fick tillbaka mobilen och stämningen blev en helt annan, en mer avslappnad miljö. Vi stod där alla tre och bara såg på varann lite nochalant. Och nudå? tänkte jag.
Men jag hann inte tänka mer förrän Telly började dra i mig och viska att vi nog skulle gå tillbaka. Vi vände oss om för att gå.
"Vente. Jeg lover at fjerne kravet. Du kan spise hvad du vil. Please sige, at du tilgiver mig."
Jag stannade. Va, sa han precis vad jag tror han sa?
"Jeg lover", upprepade han.
Jag vände mig sakta om med ett leende. Han log också, lite skamset.
"Jag förlåter dig Knut Magnus." Jag öppnade min ryggsäck och tog fram en ananas och kastade den till honom.
"Smaklig måltid", sa jag och blinkade.
Telly log hon också -hela vägen tillbaka.
"Okej, jag antar att han är en snäll typ, på insidan, sade jag till henne. Men när det kommer till ananaser så- tja, du såg själv." Hon fnissade och fortsatte le.
Jag kände mig nöjd med det jag åstakommit. Kanske skulle jag kunna bli en bra katt, till skillnad från tidigare liv som hund.
Tanken gladde mig.